Att pricka tonen

I somras var jag på sångkurs. Den typen av kurs där alla insett att det inte är rockstjärna en ska bli, att det duger att sjunga lite i flock, leka att det låter riktigt bra. Och i kör sällar sig en röst till så många andra att det väldigt ofta kan bli så där magiskt (om än inte episkt fantastiskt).

En sån kurs var jag på. Och trodde att jag hade förberett mej väl. Satt texten till ”On the radio” med Regina Spektor (och dessutom lärt mej vad frigolit heter på engelska). Tänkt att det skulle bli kul och inte det minsta nervöst. På riktigt.

I kören Indiego har jag lärt mej att hålla hygglig ton men framför allt att skratta och hitta glädjen i att sjunga. Oavsett om människorna jag sjunger med eller inför känner mej. Så det var en smärre chock att börja darra på rösten, tappa text och kallsvettas när det var dags för masterclass i somras. Nervöst och skakigt tragglade jag mej så småningom igenom låten. Och jag var en av dem som var med på konserten, stod där med mikrofonen i stativet, armarna längs sidorna (skakande) och blicken fäst på väggen för att åtminstone kolla upp även om det där med publikkontakt aldrig kommer inträffa för min del.

Men jag tror, hoppas, att jag kanske prickade tonen. Inte rent sångtekniskt men så som jag tänkt mej låten. Och jag överlevde (vilket jag faktiskt tvivlade på under några svettiga minuter, ackompanjerad av piano).

I höst gör jag ett nytt försök att hitta tonen, på en om inte helt ny så ändå – för min del – skakig bana. Om en knapp månad knatar jag in på redaktionen för Veckans brott och ska göra nåt slags tv som jag hoppas blir bra. Även om det nog till störst del kommer handla om research och idéarbete för min del hoppas jag på i vart fall något eller några inslag där jag är med i processen som mer än ”bara” researcher.

Det ska bli otroligt lärorikt och redaktionen verkar, efter ett första möte, grymt charmig. Men så är det det där med tonen. Att pricka rätt. Göra människorna och historien rättvisa.

Jag vet att jag kan vara rätt bra på att skapa en bubbla av förtroende, få människor att känna sej trygga och samtidigt vara nyhetshårt fokuserad när det krävs. Tv däremot kräver något annat, det visuella ska till och det går inte bara att vila i den muntliga berättelsen.

Vi diskuterade det hela på kursen (skriver lite om den här, här och här) jag läser just nu, svårigheten i att formulera det där som är en persons signatur, som gör stämningen igenkännbar, som får bitarna att falla på plats. Jag tänker att det får ta tid.

Samtidigt som jag konstaterar att vissa redan har det som jag så gärna vill få åtminstone en gnutta av. En av dem är Jonah Kessel, journalist för The New York Times i Kina, som bland annat rapporterat om protester mot censuren i Kina.

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Att pricka tonen

  1. Ping: Sångkurshärjar och hoppas på det bästa | evalisawallin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s