Jag erkänner mig till PK-maffian

Området är inhägnat, otillgängligt. Fotolegitimationen är med och nödvändig, vi passerar genom en metallsnurra innan en dörr in i själva byggnaden öppnas. Besökskort, ytterligare dörrar, vi är inne i en stor lokal med klarröda sjuanstolar.

Vi uppmanas att slå upp det första nyhetsuppslaget i dagens Jyllandsposten samtidigt som vi tar för oss av kaffet som står framdukat. Det handlar om att ”DF’ere vil have svineködskvoter” (DF’ere är en förkortning för medlemmar i Danskt folkeparti). ”Kan ni skriva om frågan på det här sättet i era länder” frågar tidningens journalist oss från de övriga nordiska länderna (samt de två danskarna som också går kursen på Nordiskt journalistcenter).

Tja. Som ett politiskt förslag från något parti – i det här fallet skulle jag gissa att det i svensk tappning skulle komma från Sverigedemokraterna – vore det inget vi skulle ducka för att på någon av de nyhetsredaktioner jag jobbat på och inte heller där jag är nu (Expressen). Förutsatt att det kvalar in bland övriga nyheter just den dagen.

En nästan tio år gammal artikel plockas fram, uppkopierad på papper i flera exemplar. Metro skriver om en 37-årig mans dom, att han får fängelse och utvisning för att ha våldtagit, misshandlat och hotat sin flickvän. Råa detaljer kryddar texten – och så kommer det en passus om att kvinnan är från ”en annan kultur” där det är tabubelagt att berätta om att en blir utsatt för sexuella övergrepp. Artikeln avslutas med att mannen efter avtjänat fängelsestraff ska utvisas.

JP-journalisten säger inte fegt – men andemeningen osar av det. Jag skulle själv inte skriva en text på det sättet. I näst intill alla ”kulturer” är det skambelagt och skuldfyllt att bli utsatt för och berätta om sexuella övergrepp vågar jag påstå utan att ha forskat närmare i saken.

Den diskussion som följer är intressant. Där vi svenska journalister ifrågasätter det kategoriska publicerandet av nationalitet undrar Jyllandspostens reporter varför journalister ska undanhålla läsarna sanningen.

Frågan har nyligen debatterats i Sverige där frilansjournalisten Paul Frigyes ansåg sig tvingad att gå in på Avpixlat för att få tillräckligt med information om ett aktuellt rättsfall. ”Information” om ett fall där ingen person ännu var gripen men där offret blivit kallad sådant som gjorde att polisen utreder händelsen, ett misshandelsfall, som hatbrott.
Frigyes fick skarpt mothugg från Erik Wisterberg på Dagens Media.

Men. Tillbaka till den så kallade sanningen. Jag häpnade när jag insåg att en dom på ett års fängelse automatiskt leder till en namnpublicering i Danmark. Att eventuellt annat medborgarskap än danskt skrivs ut. Med motiveringen att läsarna minsann inte ska undanhållas sanningen.

Men om sanningen är irrelevant? Om en etnisk bakgrund inte spelar någon roll?
Bästa frågan kom ändå från en annan av kursdeltagarna, utifrån en diskussion om ämnet vi hade haft tidigare.
”Men på vilket sätt har det förändrat situationen att danska medier flitigt publicerat namn och bakgrund?”
Svårt att svara på för samtliga i sällskapet. Utöver någon slags ryggmärgsreaktion som, på ett ungefär, landade i att (den svenska) PK-maffian inte ska få säga åt journalister hur rapporteringen ska se ut.
Samma argumentation kändes igen när diskussionen om getto-begreppet avhandlades. Danska medier kallar de områden de tycker är getton för getton. Att det sedan inte bor särskilt många journalister där, eller att personer som bor i området sällan är representerade på annat sätt än i negativ rapportering blir sekundärt. Eller som JP-journalisten uttryckte det: ”Vi sysslar med hårda nyheter och har inte tid att räkna.”

Min ilska blandades med en lättnad över att inte behöva göra den typen av tveksamma publiceringar. Jag menar inte att de tidningar och andra medier jag jobbat och jobbar på är perfekta. Men det finns en diskussion, en hygglig medvetenhet och en respekt. Det gäller att hålla fast vid den, utveckla diskussionen och se upp med förskjutningar i debatten som leder i fel riktning. Från respekt, mot fientlighet och stigmatisering.

(Studiebesöket på Jyllandsposten skedde i september i år som del i NJC:s kurs ”Fra Island till USA”.)

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s