Om att ta debatten, höja rösten, ta plats när det krävs

”Varför skriver ni inte om verkligheten? Gör något viktigt för en gångs skull!”

Orden kommer från en snubbe som använder ett gäng härskartekniker (som att rent fysiskt kapa mitt utrymme, höja rösten, avbryta, inte lyssna osv) när han inser att jag inte bara är journalist utan dessutom den värsta sorten. Jag har ju för bövelen jobbat på kvällstidning (Aftonbladet för drygt två år sen, tjänstledig från Expressens bemanningsbolag just nu) och får nu veta att jag borde veta hut, skriva om det som spelar roll istället för ”massa skit”.

En bit in i argumentationen börjar jag ana att det är den form av svepande kritik som ibland levereras av folk som förstrött kollar löpsedlar men aldrig bryr sig om att kolla närmare på innehållet. När han hävdar att han minsann läser kvällstidningarna på nätet (båda dessutom) men har svårt att ge exempel på vad det är i rapporteringen som är dåligt börjar jag, liksom han, bre ut även min kropp på pubens soffa. Prata till punkt och inte sluta när han försöker avbryta. Fråga om han känner till den där grejen om järnrören, vad han tycker om den typen av journalistik.

Plötsligt blev det väldigt bråttom till toaletten. Och trots att vi är ett sällskap där han ingår så vägrar han sätta sig vid samma bord igen. Dräller istället vid baren, hittar nya vänner.

Att förlora en argumentation kan vara jobbigt, att inte ha på fötter, att komma med kritik som visar sej obefogad. Periodvis har jag i en del sammanhang mött ett otroligt ifrågasättande av min yrkesroll. Så klart befogat ibland men också helt irrelevant, dåligt påläst, skitsnack helt enkelt.

Men jag försöker ta diskussionen. Försöker vara ödmjuk när det kommer till bristerna. Tar visst ansvar för kåren som helhet, men påpekar att jag inte kan stå till svars för varenda enskild journalists beteende. Och jag kan medge att jag ibland kan skämmas över klavertramp även om de inte är mina egna. Oavsett. Det viktiga är att det faktiskt spelar roll att prata om problem, att inte hålla tyst.

Jag inser att jag är priviligierad. Oavsett kulturell/social bakgrund är jag i dag en del av den stockholmska mediegeggan – även om jag förde en blyg tillvaro i Sundsvall under mina första 19 år i livet. Jag kan uttrycka mej, vet kanalerna, kan bita ifrån, kan utnyttja min rätt att komma till tals om jag så vill.

En av förra veckans stora nyheter om polishånet på Facebook får mej att klura på just det här med rösten, att ge sej själv möjlighet att komma till tals. Inför ett inslag i Veckans brott i SVT (som kommer att sändas på tisdag kväll, den 29 oktober) pratade jag med flera poliser och fram träder en bild som jag visserligen förstått tidigare men som nu blir allt skarpare. Ett missnöje pyr inom poliskåren. Det rör kanske inte alla. Men många.

Ett missnöje som riktar sej mot polisledning men också tar sej i tråkiga uttryck mot människor som skriver och tycker kritiskt om polisinsatser. Som den i Varberg då en man sköts till döds, eller det som beskrivits som Husbykravallerna.

Jag menar nu inte att ursäkta de tillmälen som skrivits (häxa, tomte, troll med mera). Men tycker mej se en tendens till maktlöshet. Gnäll över felaktigheter och vinklingar i rapporteringen kring uppmärksammade händelser. En frustration som kanske skulle kunna lösas genom att ringa ett telefonsamtal.

Jag, och de allra flesta av mina journalistkollegor, skulle tacksamt ta emot samtal från någon av de poliser som deltog i exempelvis insatsen i Varberg. Eller som fick stenar kastade mot sej i Husby. Eller den polis som vill berätta något positivt för den delen.
Och ja. Du kan alltid begära källskydd (oavsett hur många gånger jag kommer försöka övertala dej om att gå on the record), fråga efter att få citat upplästa innan publicering och faktiskt ge uttryck för vad du, just du, tycker.

Det kommer inte alltid bli en publicering du är nöjd med. Det kan hända att du känner dej missförstådd. Men jag lovar att det är värt ett försök. Kanske behöver det inte ens handla om att ge en intervju, ibland kan det bara vara att något kan förklaras bättre, ett regelverk som vore bra för mej som journalist att kolla närmare på. Tipsa mej då. Berätta. Jag lovar att lyssna.
För jag lovar att det finns en nyfikenhet och ett sug efter också din röst (brandmannen som ryckte ut i Husby eller polisen som var med vid dödsskjutningen i Husby är bara två exempel, säkerligen finns fler).

Expressens första publicering om hånet mot kända profiler
Dag två om att riva Husby
Tredje reportaget om kritiken mot rikspolischef Bengt Svenson

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s