”Blyg? Du?!? Det stämmer ju inte!”

Nä. En skulle ju verkligen önska att det inte stämde. En i det här fallet är jag.

Jag blir rätt ofta förvånad över mej själv. Hur jag i jobbsammanhang, och ibland i sociala, kan stega fram och bara börja prata med folk. Ta plats. Verka rätt van vid att babbla på, kan förmodligen ge ett rätt säkert intryck stundtals i nya sällskap. Ibland förvåna med att slänga in en alldeles för närgången fråga. Eller oblygt berätta något som kan verka privat (men som tuggats så många gånger att det blivit en historia snarare än något som verkligen hänt).

På ett av mina egna födelsedagskalas – oklar ålder men rätt liten, definitivt en bit yngre än tio år – som hela klassen bjudits in till hamnade jag till slut framför vårt akvarium i vardagsrummet, ensam. Följde fiskarna med blicken istället för att leka vad vi nu lekte då. Det blev liksom lite för mycket, för många onära kompisar som jag inte visste hur jag skulle bemöta. Lättare då att bara dra sej undan.

Jag har inget akvarium i dag. Jag är inte heller lika enstörig, emlig, tillbakadragen (tack och lov).
Men i grunden ligger i blygheten, tystnaden. Den där rätt onyttiga förmågan att hänga med i ett samtal men klura för mycket på hur en replik ska formuleras så att möjligheten att fälla den i rätt ögonblick passeras med ljusår. Rädslan för att verka korkad eller rätt och slätt ointressant.

Det är rätt sällan jag utsätter mej – och ja, det är den inställningen jag har, att jag utsätter mej – för totalnya sociala sammanhang som inte handlar om jobb. Fester eller annat där jag inte känner en kotte blir för mej en stor massa människor där jag inte riktigt vet var jag ska fästa blicken. Kikar istället igenom twitterflödet i mobilen, försöker kanske prata med någon enstaka men ser det mer som en bearbetning av min egen blyghet snarare än att fokusera på den här nya människan som faktiskt kan vara en potentiell ny vän. Som om det sociala härjet vore en prestation.

Att välja journalistyrket, för berättelsens och nyfikenhetens skull, blev ett sätt att hålla blygheten i schack. Att ta klivet in i reporterrollen gjorde mej modigare och har smittat av sej även privat. Men senast häromdan påmindes jag om den känslan av det är enklare att dra sej undan. Oavsett vad vänner och bekanta säger (för hur ofta får jag inte höra ”Blyg? DU?!? Det stämmer ju inte!”) finns grundkänslan där; blygheten och rädslan för att göra bort sej. Även om jag försöker dölja det med att verka strängt upptagen med mobilen, motsvarigheten till akvariet vi hade när jag var plutt.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s