Drömmen, verkligheten och bananskalen – om det här med att jobba

Jag hatade dom där bananskalsmänniskorna när jag pluggade till journalist. Oavsett yrkesområde tror jag att ni vet vilka jag pratar om. De som bjöds in för att föreläsa om hur de tagit sej fram och blivit framgångsrika. Namn inom sitt område, prisbelönta (eller i vart fall nominerade till guldspadar), rutinerade.

Men när det berättar om hur de gjort, tänkt, känt så blev det bara overkligt. De hade liksom aldrig känt den där ångesten över att bli utlasad, att inte riktigt veta vad som händer om några veckor, tagit det personligt att vara den som inte fick vara kvar (även om det visade sej att en bara var en i lååång rad av utlasade reportrar).

I vart fall var det inget vi tindrande journaliststudenter fick höra när vi satt och drömde om att få använda samma visitkortsmall, lyfta luren och kunna säga sitt namn följt av den där prestigefyllda redaktionen. Vilket det nu än månde vara.

Min första praktik var på DN:s kultursida. Ruskigt otajmat och galet nervöst. En ungefär tusen gånger blygare variant av jag (och då anser jag mej ändå fortfarande vara rätt blyg) klev in på en julstressad redaktion i december 2001. Vissa dagar skrev jag notiser, andra näst intill inget alls som publicerades.

2002 var första året som Melodifestivalen kördes i något sånär liknande koncept som i dag med ett gäng deltävlingar och den presskonferensen fick jag gå på. Dagen efter hade jag min byline under en kort text om Sylvia Vrethammar. Min dåvarande pojkvän blev löjligt stolt minns jag, köpte tidningen.

Jag skulle aldrig erkänt det då, och inte på ett bra tag efteråt heller. Men den där praktiken gav väl inte direkt mersmak. I vart fall inte på att hänga på kulturredaktion. Så jag blev nyhetsnörd. Som attan. Jag insåg häromdagen, när jag under en lunch med en ny person skulle berätta vem jag var rent yrkesmässigt, att krim varit ”mitt” område i drygt fem år. Att jag varit journalist med examen i tio år.

Hur det gick till vet jag inte. Däremot har jag under åren av mer eller mindre flitiga byten av arbetsplatser (på senare tid allt oftare frivilligt, har två fasta anställningar bakom mej och en som puttrar på i form av en tjänstledighet) reviderat den där drömmen om att jobb på en prestigeredaktion, som DN Kultur var och är. Vid en slags jobbintervju nyligen fick jag frågan om vad jag tänker mej och vad jag har för mål, om jag kunde tänka mej att jobba på den aktuella redaktionen.

Mitt inte helt diplomatiska svar var typ ”tja, kan jag väl”. Med tillägget att jag inte är så himla brydd kring status på redaktionen. Utan att det handlar om att ha roligt, att ha en levande diskussion och utvecklas med hjälp av peppiga kollegor. Senaste åren har jag haft allt det där. Och jag har nästan, men bara nästan, börjat känna mej som den där bananskalsmänniskan. Som får jobba på de roliga redaktionerna, hoppa på nya spännande projekt. Jag håller tummarna för att det håller i sej.

Framför allt hoppas jag att ingen någonsin hamnar i samma situation som Jojje Olsson, som sumpade drömjobbet.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Drömmen, verkligheten och bananskalen – om det här med att jobba

  1. Ping: Att tvingas över på den ”andra sidan” | evalisawallin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s