Den svåra journalistiken om barn

Ibland landar det historier i ens knä som är näst intill för lättgjorda. De där uppenbara felen som begåtts, enkla att beskriva. tydliga historier där det inte finns så mycket gråzoner utan ett rakt scenario med självklara roller. Offer och förövare, drabbad och ansvarig.
Ibland förresten. Det är rätt sällan som livet är så enkelt. Men några enstaka gånger i alla fall.

Desto oftare kommer tips där varningsklockan börjar ringa mer eller mindre starkt. En ska aldrig kolla en bra nyhet utan bara publicera, brukar jag och andra journalister i bekantskapskretsen skämta om då och då. I verkligheten är det ju rätt annorlunda. Kontroller görs och även om personer bedöms som trovärdiga källor vill en i princip alltid ha någon slags skriftlig ”bevisning” på det som en person berättar om. Eller i vart fall att det finns minst två av varandra oberoende källor som säger något sånär samma sak.

Så. När kontrollen görs och det vid tredje samtalet kommer fram uppgifter som motsäger det som tipsaren (oftast den som drabbats eller anhörig/vän till drabbad) anfört. Då blir det knepigt att gå vidare.

Sen får en ibland de lite mer komplexa historierna i sitt knä. De där det inte räcker med två-tre samtal, läsning av några dokument och bollande med en redaktör. Utan där samtalen tenderar att bli 10-20. Pappershögen växer och du måste måste börja systematisera materialet. Redaktören suckar när du vill prata om projektet, för att det inte går att sätta en ingress på en gång, för att det handlar om så mycket mer att ta hänsyn till än att bara se till om det är en viktig historia att berätta.

Journalistik som rör barn, föräldrar misstänkta/dömda för brott mot barnen, myndigheter som omhändertar barn och tvister som följer på det. Den är svår att ge sej på. Kräver tid. Och framför allt hänsyn. Att då försöka jobba mot ett mål där namnpublicering är en naturlig del gör det än knepigare. För tänk om det jobb jag gör är korrekt ut i fingerspetsarna med möjlighet för intervjuade att höra sina citat innan publicering, alla sidor får komma till tals och händelsen sätts i ett sammanhang. Och det ändå visar sej att ett barn efter publicering farit illa, påverkats negativt, fått ta skit. Då är ju frågan om det är värt det.

När jag under påsken läser ikapp mej på tidningar och böcker som blivit liggande är det ett sånt viktigt reportage som jag fastnar i. I nr 36 av Filter tar man sej an det där svåra fallet som kräver mer tid och tanke än de ”vanliga” nyhetshistorierna. Resultatet lyckas hyggligt med att skildra gråzonerna i hur en familj splittras när föräldrarna misstänks för misshandel. Pappan döms, mamman frias men bedöms som olämplig att ta hand om dottern. Trots att sonen får komma tillbaka i mammans vård
Intressant och viktig läsning som inte duckar för komplexiteten i sammanhanget. Anonymt dock – en aspekt som gör att familjen skyddas.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s