Om min första ”riktiga” konsert

Som jag minns det hade både jag och min brevkompis (japp – gåggla på det ni som är för unga för att veta vad det är) tandställning. Mina kängor var rätt nyinköpta, min kompis gympaskor väntade på att bli smutsiga av andras tramp. Det var väl egentligen jag som hade rekat bandet innan, lyssnat på skivan, lärt mej låttexterna utantill. Köpt den första skivan som inte alls slog lika bra och tragglat även den. I ärlighetens namn var den bra mycket sämre men har sina små komiska stunder.

Det var under rätt mycket förmaningar som jag fick åka till Stockholm som 15-åring och drälla iväg på konserten, även om det så klart kändes tryggt för mamma och pappa att jag hängde med brevkompisen som ju var infödd och rimligtvis borde förstå storstadens faror.

Själva konserten var – bra. Bandet var taggat, de körde alla låtar som jag ville höra utom någon enstaka från den första skivan (vilket väl egentligen inte var någon förlust) och även om det var lite otäckt med det där publiktrycket som får en att bölja och ramla fram och tillbaka gav det så klart mersmak.

Åren som följde hängde jag på Hultsfred, Roskilde, Arvika och det blev en sväng till Emmaboda också. Jag blev aldrig den där tonåringen som tjatade sej till att få åka på charter utan sparade istället pengarna till diverse festivaler, såg till att ringa SJ exakt när tågbiljetterna till Hultsfred släpptes för att få tag på billigast möjliga och som blev rätt bra på att fixa öl på plats (förlåt mamma och pappa – men så var det).

Jag har duschat i iskallt vatten, somnat med handen i en ostkrokspåse (för att inte smula ner resten av tältet där även mina kompisar sov), stått längst fram på den där Hole-konserten när en tjej dog, köat till telefonautomater (före mobiltiden) för att ringa hem, drällt backstage och blivit starstruck, missat band för att ta ”bara en öl till” och sett helt fantastiska framträdanden av både kända och okända artister.

I sommar verkar det i nuläget inte bli något festivalande. Men det dyker nog upp något band, eller någon minifestival. Trots allt är det inte riktigt sommar förrän en varit på festival. Faktiskt.

Bandet då, som var min första ”riktiga” konsert 1994? Green Day. Skulle säga att materialet från Dookie håller hyggligt än i dag, liksom flera av de efterkommande skivorna.

________________________________________________________________

Min kompis Ola var den som jag först hörde använda uttrycket fjortislyssna. Han kör en låt på repeat tills han lessnat – vilket ibland kan ta några veckor.
Själv fjortislyssnar jag mer på listor. Mina ”Axis-lista” (som jag skrivit om tidigare) går fortfarande varm men har börjat ersättas av två olika Svett & etikett-listor (en egen och den som innehåller alla låtar i programmet). Och rätt ofta klickar jag igång Martina Haags vinterpratslista, den är lagom på cykelturen till jobbet.

________________________________________________________________

Apropå diskussionen som uppstått kring Kartellens vara eller icke vara på Peace & Love i sommar (senaste budet verkar vara att de är välkomna) tycker jag att Sofia Mirjamsdotter formulerat det klokt och koncist.

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Om min första ”riktiga” konsert

  1. weblingen skriver:

    Reblogga detta på Weblingen.

  2. weblingen skriver:

    Green day! Det var tider det! Fan vad man lyssna på albumet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s