Den fackliga solidariteten

– Vi ska på fackträff, säger mina föräldrar.

De har under hela sina liv varit med i facket, är det fortfarande trots att det nu är många år sedan de båda gick i pension. Deras fackliga medlemskap innebär nu framför allt en social samvaro och träffpunkt, möjligen någon extra försäkring. Men under deras yrkesverksamma år ett obligatorium, möjligen ifrågasatt men ändå något av ett (bra) måste.

För egen del har jag börjat fundera på vad det fackliga medlemskapet faktiskt innebär. Utöver den där kostnaden om swischar förbi bland alla autogiroräkningar varje månad.

Att som student på JMG gå med i Journalistförbundet var fullkomligt självklart. Engagemanget i lokala klubbstyrelser de första åren jag jobbade som journalist upplever jag gjorde, och gör, viss skillnad. Jag har hjälpt till att kriga in en person som var på väg att bli utlasad, bråkat om löner och deltagit i chefsrekrytering. Oftast på betald arbetstid. Känt att det varit viktigt, att det gjort skillnad, att det inte bara varit ett fack för fast anställda utan även för vikarier.

Sedan några år är jag växelvis på ett produktionsbolag (som gör Veckans brott i SVT), växelvis på Sveriges Radio i någon form. Projektanställd på våren och hösten, på SR har jag både varit programanställd, ”vanlig” vikarie och jobbat via produktionsbolag. En av många i väldans välkända vikariesvängen inom journalistiken.

Vill jag då bli fast anställd? Kanske. På rätt ställe, med intressanta arbetsuppgifter, i bra fas med livet i övrigt. Men det jag beskriver finns ju nästan inte. Och det är inte så att jag lägger ribban här när det gäller mitt fackliga medlemskap, det vore orimligt.

Men efter att ha jobbat drygt tio år som journalist kan jag inte låta bli att undra vad jag kan förvänta mej av det fackliga medlemskapet. I lokala klubbar, på tidningar på mindre orter, upplevde jag att det fanns möjlighet att påverka. Trots att det även på landsort är en överetablerad mediearbetsmarknad till arbetsgivarens fördel.

I Stockholm vet jag faktiskt inte om det spelar roll. Här finns produktionsbolag och projektanställningar, bemanningsbolag med sämre villkor och en vikariesnurr där enda fördelen är att du i vart fall inte behöver byta stad mellan de olika jobben. Lite LAS-tid är en nog så värdefull kompetens. Naivt nog trodde jag att det skulle ske någon slags… förändring över tid. Förbättring. Att de tusenlappar jag årligen betalat, och än så länge betalar, till Journalistförbundet på sikt skulle åstadkomma något som gjorde tillvaron något mindre otrygg, något bättre. Att det skulle bli mer logiskt vem som blir inlasad eller anställd. Att kompetensutveckling inte bara är något för fast anställda utan även för andra. Men det enda som tycks variera är vad mediebolagen kallar de olika tidsbegränsade anställningarna.

Och ja, jag är hård nu. Fackavgiften drabbar i mitt fall, än så länge, ingen fattig. Men att solidariskt bidra till något som ofta inte känns som att det gör någon skillnad för den typen av runthoppare som jag själv är – det är jag däremot tveksam till.

Jag vet hur mitt kommande dryga halvår ser ut, kan näst intill planera in lite ledighet. Jag har förmånen att i viss utsträckning kunna välja vad jag vill göra – och känner att det fortfarande är värt att ha en rätt projektig tillvaro för att jobbet helt enkelt är så pass roligt, intressant och utvecklande. Frågan är väl hur länge till, och om det kommer att ske som fackligt ansluten eller inte.

Jag noterar att visstidsanställningar är ett av kraven i avtalsrörelsen 2016 och hoppas att det leder till någon slags förändring som är på riktigt.

Det här blev en lite mer bitter början på utmaningen #blogg100. Men då kan det å andra sidan bara bli bättre.

blogg100

PS. Apropå rekrytering fick jag verkligen nytt perspektiv på det när jag själv var med och jobbade med att anställa en projektledare till ett Popkollo-projekt för nyanlända i Stockholm. Återkommer om det.

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Den fackliga solidariteten

  1. Fredrik skriver:

    Kul att du är med i år igen! (du har dock länkat till förra årets blogg100-inlägg i ditt inlägg 🙂

  2. Per-Anders skriver:

    Själv är jag varm anhängare av den fackliga tanken. Det man inte förmår åstadkomma på egen hand kan man lyckas med om man är många som går samman.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s