Tankar om Trollhättan

Knivskärning på skola. Det är vad polisen larmas till den 22 oktober. Några månader senare kommer resultatet av utredningen.
En förundersökning i dess rätta bemärkelse är det inte. Ingen kommer åtalas, ställas till svars och behöva förklara.
Kvar finns ett utlåtande från polisen gärningsmannaprofilgrupp. Ett brev. Sökningar på en dator. Ett antal personer som sett elever och personal skadas med ett svärd, av en person som närmast liknar Darth Vader. Andra som precis hunnit stänga om sej och sett – hört – känt – gärningsmannen rycka i den låsta dörren.
Barn har blivit vittnen till vad som bäst kan beskrivas som en skräckfilm. Utan att kunna lägga det åt sidan, kliva ur biosalongen och tänka att det inte var på riktigt.

I utredningen skymtar en person som verkar synnerligen ensam.
Kontaktytorna utanför familjen och praktikplatsen verkar ha varit få. Skrämmande få.

Gärningsmannaprofilgruppen tecknar ett möjligt motiv. Att sociala och ekonomiska misslyckanden fick honom att till slut vilja avsluta sitt liv på ett minst sagt dramatiskt sätt.
Hur ska en annars tolka den prickskyttetavla han verkar ha haft med sej in i skolan? Som ligger på kvar på en stol när allt är över.

Jag har tidigare skrivit om alla gånger jag läst en utredning där ett varför saknats. Så också i den här. Tyvärr utan möjlighet att ens kunna ställa frågan.

Advertisements
Det här inlägget postades i #blogg100, journalistik, polis, Trollhättan. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s