Polispussel med fördröjning

Frustrerade poliser, brottsoffer som hinner gå bort innan de ens hörs och en typ av brottslighet som de flesta har svårt att förstå sig på. Hur kan någon få för sig att lura äldre personer på vad som mycket väl kan vara deras sista slantar på kontot?

Dagens I lagens namn i P1 handlar om det så kallade bluffläkarfallet där en man ringde upp äldre, påstod sig vara läkare och meddelade att personen led av cancer eller en annan allvarlig sjukdom. Men att lösningen fanns – bara hen skickade över pengar genom en banköverföring, skickade sitt kort och kod på posten eller att en taxichaufför hämtade kortet så skulle det komma en riktigt bra medicin.

82-åriga Astrid Ståhl, som nästan blev lurad, skulle botas med ”cava”. En hittepåmedicin som hon aldrig betalade den dryga miljonen för som mannen ville ha.

Idén att kolla på hur lång tid det tog att utreda bluffläkarfallet började egentligen med ett bakgrundssamtal om en annan typ av brottslighet där polisen inte var tillräckligt snabbfotade för att säkra bevis i tid och få fast misstänkta. Brottsligheten var spridd geografiskt och det fanns en frustration hos poliser kring organisationens trögrörlighet, att det trots sammanslagningen till en myndighet sedan 2015 fortfarande är beroende av att en serie brott sker inom en begränsad geografisk yta för att det ska bli en optimal utredning.

Efter några (många) samtal, kollar i domstolar, rotande i handlingar och en del klurande blev fokus den här gången åldringsbrott.

 

Känslan är att det inte är sista gången jag gör journalistik om frustrerade poliser, bristande samordning och brottsoffer som inte får upprättelse. Åldringsbrott är något annat än skjutningar men vissa saker är lätta att känna igen från förra årets I lagens namn om ett vapen – kallat strykjärnet – som använts vid tolv skjutningar. Samtliga ouppklarade, spridda på olika utredare utan att någon lagt det stora pusslet.

______________

En av personerna som sköts med strykjärnet blev rullstolsburen – men har börjat gå.
Rättegången om innehavet av strykjärnet var en konstig historia. Det är sällan jag varit med om att sitta på mest information om ett fall än flera (alla?) parter i ett mål själva känner till. Inklusive åklagaren.
Hovrättsdomen i bluffläkarfallet meddelades i juli och landade på 6 års fängelse.

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jag har ingen roman i byrålådan men lite för mycket research för mitt eget bästa.

Det är halvtid i radiofabriken, P1-programmet I lagens namn har sänts fem gånger hittills i sommar och ytterligare fem program återstår. Det har varit ett stretande och pysslande, sena kvällar och en del ångest men har ändå landat i nog så bra program som belyser allt från illegal handel med reptiler till hot mot domare och nu senast om hur problemet med bilmålvakter fortsätter växa.


 

Inför ett av de kommande programmen har jag fått anledning att gå tillbaka till fjolårsanteckningar och research, för att hitta likheter mellan två egentligen helt olika typer av brott men med samma typ av problem som i slutändan drabbar brottsoffer. Att kolla igenom materialet gör att jag – igen – blir upprörd över hur utredningar hanterats av polisen. I anteckningarna finns också detaljer som inte kom med i radioprogrammet, sånt som jag läser igen med intresse och klurar på vad som egentligen hänt. Om det kanske hade gått att göra något mer av just det här fallet, grävt lite mer och intervjuat fler människor.

I det ”vanliga” nyhetsarbetet hamstrar en alltid en del överskottsinformationen men det är i jobbet med exempelvis I lagens namn eller Veckans brott som det finns tid att göra research och välja på ett annat sätt. Och i det urvalet uppstår alltid ett vägval där det visserligen finns fall, information, intervjupersoner som mycket väl kan (borde) bli reportage men där det inte blev så just den här gången av olika omständigheter.
Research som sedan blir liggande i en mapp och som jag ibland återvänder till, för att det ändå fanns något där som går att jobba vidare med, att tiden inte helt sprungit ifrån ett ämne utan att det fortfarande känns aktuellt.

Just det här gamla fallet (som egentligen består av flera utredningar) kanske jag kommer att försöka göra något mer av framöver. Inser också att jag har en del annan research som samlats under åren, antingen som lösa anteckningar eller i form av mönster som etsar sig fast i bakhuvudet. Gör sig påmint lite nu och då, splittrar ibland uppmärksamheten från det mer akuta som ska göras nu (tror det kallas prokrastinering…). Byrålådan innehåller helt enkelt lite för mycket research för mitt eget bästa.

Publicerat i I lagens namn i P1, journalistik, Uncategorized | Lämna en kommentar