Att våga vittna

– Det gör mig ont att att folk inte vågar gå till polisen.

Polisen Peter Samuelsson låter snudd på uppgiven. Intervjun sker i ett förhörsrum i polishuset på Kungsholmen i Stockholm. De tre kamerorna är inte igång men det är två poliser där, som det ofta är vid förhör. Men det är jag som ställer frågorna.

Det har gnagt i mig ett tag, frågan om vittnen. När man, som jag ofta gör, läser utredningar om grova brott, pratar med personer inom rättsväsendet, kriminella och människor som drabbas av brott så kommer det ibland lite information mellan raderna. Relativt ofta kanske tydligare än så.

När ett mord – ung man ihjälskjuten – inte blir uppklarat, när häktade måste släppas och utredningen lämnas över till Kalla fall-gruppen så hänvisas det ofta till rädda vittnen. Personer som vet eller har hört sådant som skulle vara av värde för polisen vill inte bli förhörda. Men kan tänka sig att lämna informationen till anhöriga. Eller så blir det ett åtal, och vid läsningen av förhören i polisutredningen framkommer en bild som gör det tydligt varför åklagaren valt att väcka åtal. Men väl i tingsrätten kan en person ha glömt eller kommit på ytterligare något som skapar osäkerhet kring om det som sades under polisutredningen verkligen stämmer.

Peter Samuelsson har jobbat som polis i över tjugo år, han är spaningsledare i utredningar om grova brott. Frågorna jag ställer handlar om dubbelmordet i Kista för lite drygt tre år sedan. I det fallet, liksom i många andra, går det att skymta hur bristen på information riskerar att skapa rädda vittnen. Kanske mer rädda än vad de behöver vara.

För ett av vittnena i utredningen är det klart att personen inte förstått att det som sägs kommer att dokumenteras, läggas in i ett förundersökningsprotokoll där hennes namn står med och att detta när åtal väcks kommer att bli offentligt.
Vittnet gör, två dagar efter att åtalet väckts, en polisanmälan om tjänstefel eftersom hon anser att polisen läckt den information hon gett till dem. Den läggs ner, däremot blir hon själv åtalad för mened (om än friad).

Det här vittnet är inte ensamt. Jag vet inte hur många utredningar och domar jag läst där det mellan raderna framgår i domen att ett vittne inte förstått själva processen, att det finns en offentlighet kring förundersökningsprotokoll som gör att alla kan ta del av snudd på allt material.
Till slut blev det så många gånger att när jag fick reda på att dubbelmordet i Kista lett till inte mindre än två åtal om mened började jag fundera på hur den här frågan skulle kunna fångas upp.
Vittnen har både juridiska och moraliska skyldigheter – men hur samhällets informationsplikt och skydd gentemot vittnen ut?

Efter att ha läst förundersökningskungörelsen, rättegångsbalken, bollat med poliser och åklagare, plöjt menedsdomar och pratat med vittnen (samt sökt de som inte velat svara) landade det i ett I lagens namn. I programmet berättar ”Mikael” om att han aldrig tvekade om han skulle vittna eller inte. För honom var det självklart, och en fråga om civilkurage.
– Men samtidigt har jag full respekt och förståelse för de som under hot och våld inte ställer upp och vittnar. Men jag menar, vart leder ett sådant rättssamhälle om ingen vågar vittna? Det måste ju vi på något sätt hjälpas åt att stävja, säger Mikael.

Vittnesfrågan kommer att tas upp även i denna söndags I lagens namn (ute som podd från kl 7 på morgonen). Om Mikael var nöjd med det skydd han fick av polisen så är situationen för Rami den rakt motsatta. Hans historia tål att lyssnas på.

Hur ser då samhällets informationsplikt och skydd ut för vittnen? Tja. Det är klart att polisen svarar på frågor om du ställer dem. Men någon plikt att informera om vad som kommer hända med ditt förhör finns inte. Skydd går att få men det kan handla om rätt långtgående förändringar i ens liv om hotbilden är hög. Frågan är om man är beredd att klippa banden och skapa ett nytt liv med ny identitet i en annan stad för att kunna vittna.

Nästa år kommer en av regeringen tillsatt utredning om anonyma vittnen, så kallade kronvittnen och stöd till vittnen att redovisas. Jag tror att det är de två förstnämnda punkterna som kommer att få mest uppmärksamhet medan jag nog ser mer fram emot att läsa om stödet till vittnen.

Förra veckans program blev även en nyhet hos Ekot som fick en del spridning.
Det finns möjlighet att få stöd som vittne, varje domstol ska ha vittnesstöd och mer går att läsa här.

”Kan ni utesluta att det handlar om en avrättning?”

Nu på fredag publiceras första avsnittet av ”Olöst: Porrmorden” på Spotify, en dokumentärserie om jakten på mördaren (mördarna?) bakom fyra mord som skedde i Stockholm 1989. Rubriken på detta inlägg är frågan en reporter ställer till polisen i samband med ett av morden. Men dokumentären är inte ”bara” en krimhistoria utan också en skildring av huvudstaden för trettio år sedan, porrbranschen som var mer synlig i stadsbilden och om anhöriga som fortfarande väntar på svar.

Det har varit (är) en utmaning att jobba med fall som dels ligger rätt långt tillbaka i tiden, dels inte har någon färdig förundersökning att ta del av. Men vi har gjort så gott vi har kunnat, och de sista avsnitten är fortfarande öppna. En del rätt spännande trådar hänger lösa, något som kollegan Hugo Lavett hintat om.

Hoppas ni lyssnar!

Uppdatering: jag och kollegan Arvid var med i Efter fem i TV4 torsdag 7 november för att berätta om podden!

Den vardagliga frågan som får det att knyta sig i magen

– Jag måste ändå ställa frågan, hur mår ni i dag?

Den hänger i luften. Frågan. De – Catharina och Kenneth som jag intervjuar – har precis resonerat kring att den så vardagliga frågan får deras ögon att tåras, magen att knyta sig och orden att inte räcka till.

Det är första gången som de intervjuas om sonen Filip som bara blev 35 år. För drygt ett år sedan, söndag 14 maj 2017, åt Catharina och Kenneth middag med Filip. Kvällen var varm så pass länge att de kunde sitta ut och grilla, när det började bli kallare sa Filip hejdå. Han hade fått samtal och meddelanden under kvällen, Kenneth undrade om det hänt något men Filip lugnade pappan.

Från uteplatsen ser man det gärde som Filip sedan korsade för att möta sin mördare vid Östra skolan i Katrineholm. Han lämnade föräldrarnas hem vid 20-tiden, larmet om skottlossning kom vid 20.15.

– Så kommer en person fram och avlossar sju skott med en Glock, sex träffar. Det första sitter rakt i bröstet, säger åklagare Robert Eriksson när jag intervjuar honom för I lagens namn i P1.

Larmsamtalet har Catharina och Kenneth inte hört, de lämnade rättssalen när det spelades upp. Men det par som såg Filip stå vid Östra skolan och vänta hörde skottlossningen och vände tillbaka. Han ringde 112, hon försökte hålla Filip vid liv i väntan på ambulans. Vid 22-tiden fick Filips föräldrar besök av två civilklädda poliser. Kenneth minns det som att han ställde frågan tre gånger innan han fick veta vad som hade hänt.

Jag har intervjuat flera personer tidigare, både föräldrar och andra anhöriga, om just det här. Hur det är att få ett dödsbesked. Hur det är att falla ner i ett hål. Hur svårt det kan vara att gråta. Hur allt bara blir overkligt.
I intervjusituationen går det att skydda sig med mikrofonen, kameran, pennan. Se till att registrera detaljer och koncentrera sig på orden, bokstav för bokstav. Det är värre att lyssna på det i efterhand, höra klumpen i halsen hos intervjupersonerna, minnas sorgen i ögonen.
Det värsta har redan hänt och jag är ”bara” där för att ställa frågor om det. Men jag förstår att det blir som att uppleva allt igen även om det också är del i bearbetningen, att sätta ord på det där hemska.

När Kenneth skulle vittna i rätten bad han om att få slippa frågan om hur han mår. Men den kom ändå. Personer i Kenneths och Catharinas närhet ställer också frågan, av omsorg. Till slut frågar jag också.
– Hur mår ni i dag?
Kenneth harklar sig, tar en paus. Säger sedan att de försöker hitta på andra saker, att de försöker att inte tänka så mycket på vad som hänt.
– Jag tänker på Filip mest på morgnarna när jag vaknar. Men så kommer det över en hela tiden. Ibland när jag lagar mat i uteköket, då tänker jag på honom. Då skulle han varit med, vi skulle gjort det här tillsammans.

Mordet i Katrineholm, polisinformatören och en historia som inte går att hitta på

En helg för drygt tio år sen missade jag en sändning av P4 Sjuhärads nyheter. Eller – missade nästan. I nästan två minuter var det tyst innan lyssnarna fick höra en nervösflåsig och stressad vikarie stamma sig genom några telegram innan det var dags att andas ut. Och aldrig göra samma misstag igen.
På tre minuter – som var standardlängd på en nyhetssändning då – hann en berätta om åtminstone 4 olika ämnen, kanske mer. I sommar har jag och kollegorna haft tio gånger så många minuter till förfogande varje söndag men när den här veckans I lagens namn i P1 sattes ihop kändes 30 minuter (29 min 40 sek för att vara exakt) som en liten fis i rymden.
Härvan kring mordet i Katrineholm den 14 maj 2017 är inte bara ett rättsfall med många olika brott som samlats i ett och samma rättsfall. Det innehåller även en hemlig polisinformatör, intern kritik inom polisen och säkerhetsföretag med knepigt agerande.
Men framför allt är det en familj som förlorat en son, pappa och bror. En annan familj som fortfarande mår dåligt av allt snack kring familjeföretaget. En informatör som i polisförhör berättar om att han tipsat om brott (något som bekräftas av polisen) men som i intervjun jag gör med honom försöker spela ner sin roll, hävdar att han mått dåligt och inte alls är den typ av informatör som polis, åklagare och även hans så kallade vänner verkar tro att han är.
Programmet kommer att beröra en del av det där.
Men utmaningen i arbetet har för min del varit att låta det vara ett I lagens namn med fokus på det journalistiskt intressanta – nyhetskrokarna kring informatören – och inte lägga alltför mycket tyngd på att ”bara” berätta historien som av flera involverade beskrivits som en mardröm, en film, något som inte händer i verkligheten utan i fiktionen.
Rättegången pågår fortfarande i hovrätten så jag kommer fortsätta följa fallet. Det finns också mer kvar att rota i.
________________________________________
Under våren har jag – parallellt med I lagens namn – jobbat en del med ett annat projekt. Den 16 september kommer dokumentären om Arbogafallet att publiceras. Även det ett fall med många turer, men framför allt drabbade människor.

Polispussel med fördröjning

Frustrerade poliser, brottsoffer som hinner gå bort innan de ens hörs och en typ av brottslighet som de flesta har svårt att förstå sig på. Hur kan någon få för sig att lura äldre personer på vad som mycket väl kan vara deras sista slantar på kontot?

Dagens I lagens namn i P1 handlar om det så kallade bluffläkarfallet där en man ringde upp äldre, påstod sig vara läkare och meddelade att personen led av cancer eller en annan allvarlig sjukdom. Men att lösningen fanns – bara hen skickade över pengar genom en banköverföring, skickade sitt kort och kod på posten eller att en taxichaufför hämtade kortet så skulle det komma en riktigt bra medicin.

82-åriga Astrid Ståhl, som nästan blev lurad, skulle botas med ”cava”. En hittepåmedicin som hon aldrig betalade den dryga miljonen för som mannen ville ha.

Idén att kolla på hur lång tid det tog att utreda bluffläkarfallet började egentligen med ett bakgrundssamtal om en annan typ av brottslighet där polisen inte var tillräckligt snabbfotade för att säkra bevis i tid och få fast misstänkta. Brottsligheten var spridd geografiskt och det fanns en frustration hos poliser kring organisationens trögrörlighet, att det trots sammanslagningen till en myndighet sedan 2015 fortfarande är beroende av att en serie brott sker inom en begränsad geografisk yta för att det ska bli en optimal utredning.

Efter några (många) samtal, kollar i domstolar, rotande i handlingar och en del klurande blev fokus den här gången åldringsbrott.

 

Känslan är att det inte är sista gången jag gör journalistik om frustrerade poliser, bristande samordning och brottsoffer som inte får upprättelse. Åldringsbrott är något annat än skjutningar men vissa saker är lätta att känna igen från förra årets I lagens namn om ett vapen – kallat strykjärnet – som använts vid tolv skjutningar. Samtliga ouppklarade, spridda på olika utredare utan att någon lagt det stora pusslet.

______________

En av personerna som sköts med strykjärnet blev rullstolsburen – men har börjat gå.
Rättegången om innehavet av strykjärnet var en konstig historia. Det är sällan jag varit med om att sitta på mest information om ett fall än flera (alla?) parter i ett mål själva känner till. Inklusive åklagaren.
Hovrättsdomen i bluffläkarfallet meddelades i juli och landade på 6 års fängelse.

Jag har ingen roman i byrålådan men lite för mycket research för mitt eget bästa.

Det är halvtid i radiofabriken, P1-programmet I lagens namn har sänts fem gånger hittills i sommar och ytterligare fem program återstår. Det har varit ett stretande och pysslande, sena kvällar och en del ångest men har ändå landat i nog så bra program som belyser allt från illegal handel med reptiler till hot mot domare och nu senast om hur problemet med bilmålvakter fortsätter växa.


 

Inför ett av de kommande programmen har jag fått anledning att gå tillbaka till fjolårsanteckningar och research, för att hitta likheter mellan två egentligen helt olika typer av brott men med samma typ av problem som i slutändan drabbar brottsoffer. Att kolla igenom materialet gör att jag – igen – blir upprörd över hur utredningar hanterats av polisen. I anteckningarna finns också detaljer som inte kom med i radioprogrammet, sånt som jag läser igen med intresse och klurar på vad som egentligen hänt. Om det kanske hade gått att göra något mer av just det här fallet, grävt lite mer och intervjuat fler människor.

I det ”vanliga” nyhetsarbetet hamstrar en alltid en del överskottsinformationen men det är i jobbet med exempelvis I lagens namn eller Veckans brott som det finns tid att göra research och välja på ett annat sätt. Och i det urvalet uppstår alltid ett vägval där det visserligen finns fall, information, intervjupersoner som mycket väl kan (borde) bli reportage men där det inte blev så just den här gången av olika omständigheter.
Research som sedan blir liggande i en mapp och som jag ibland återvänder till, för att det ändå fanns något där som går att jobba vidare med, att tiden inte helt sprungit ifrån ett ämne utan att det fortfarande känns aktuellt.

Just det här gamla fallet (som egentligen består av flera utredningar) kanske jag kommer att försöka göra något mer av framöver. Inser också att jag har en del annan research som samlats under åren, antingen som lösa anteckningar eller i form av mönster som etsar sig fast i bakhuvudet. Gör sig påmint lite nu och då, splittrar ibland uppmärksamheten från det mer akuta som ska göras nu (tror det kallas prokrastinering…). Byrålådan innehåller helt enkelt lite för mycket research för mitt eget bästa.

I lagens namn om hot och hat mot domare

Jag har själv inte barn. Men kan ändå förställa mig paniken om jag skulle hämta på dagis
och barnen är borta. Just mina två barn går inte att hitta. Samtidigt som jag är domare i ett mål med grovt kriminella som till vardags hotar och pressar folk på pengar. Det som är aktuellt just den här gången är narkotikahantering. Grovt narkotikabrott.

Även om jag inte tidigare tagit med mig jobbet hem är det till domstolen och just det här målet mina tankar går – innan det visar sig att barnen bara gömde sig. Det var ingen som kidnappat dem och när jag går till jobbet nästa dag är händelsen näst intill bortglömd.

Jag är inte domare utan en simpel journalist. Men just den här historien har jag fått berättat för mig av en domare. I helgen publicerades ett I lagens namn i P1 om just hot och hat mot domare. Hur omdebatterade sexualbrottsmål är det som väcker känslor och även ger reaktioner.

I en Brå-rapport läser jag om en annan person som jobbar inom rättsväsendet som startar bilen och kör några meter innan barnen får kliva in. På så sätt hoppas personen undgå att även barnen dör om någon fått för sig att sätta en sprängladdning på bilen.

De personer som hörs i programmet, och även de jag fört bakgrundssamtal med, är oroade över att hoten, hatet, angreppen kommer att påverka dömandet i förlängningen. Redan nu finns det viss eftertanke kring vilken eller vilka domare som tar ett mål där det finns signaler om att det kan uppstå en debatt, enligt vad jag fått höra.

Samtidigt verkar det vara sällan som hot i sociala medier tas på så stort allvar att de polisanmäls. I kontakt med Domstolsverket har jag även förstått att man i vissa fall undviker att ens göra en incidentrapport från en enskild domstol av rädsla för att det plockas upp av medier och leder till ännu mer oönskad uppmärksamhet.

Fackförbundet Jusek hade helst sett att den pågående utredningen om angrepp mot blåljuspersonal även hade inkluderat andra som jobbar inom rättsväsendet.

Lyssna gärna på programmet. I lagens namn pågår ända till 2 september, och handlar om olika ämnen på temat brott och straff. Först ut var kollegan Erik Peterssons program om illegal handel med reptiler, nu på söndag blir det om utredningar som drar ut på tiden på grund av att tekniska undersökningar drar ut på tiden.