Nytt, nyfiket, nojigt 

Att börja skolan på hösten – oavsett om det var grundskolan, gymnasiet eller universitetet – hade alltid ett skimmer över sej. Nya tider, nya block att sätta tankar på pränt i, nya människor att möta. 

Min systerdotter är numera ettakluddare och fick ett gult pingvinblock, en penna med multiplikationstabellen och ett illgrönt sudd i form av en krokodil inför sin skolstart. Det senare var mest uppskattat.

Själv nöjer jag mej med märkpennor. Ett digert pappersplöjarjobb väntar. Samtal ska ringas, svårflörtade personer ska förhoppningsvis säga ja till intervjuer.

Jag och mina märkpennor går helt enkelt in i researchdimman och kommer förhoppningsvis ut lite klokare. Med en dokumentär (i radioformat) att sända.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Loppet som ändå blev av

Med hjälp av hejarop, applåder och pepp kom vi till slut i mål. Det blev ett lopp på fem kilometer istället för tänkta milen. Men fasen så fint att springa längs vatten i strålande solsken. Att det dessutom inte var några konstigheter att som rullstolsburen delta i Glädjeruset var en extra bonus. Eller. Bonus och bonus. Som det egentligen bara ska vara antar jag.

Förra inlägget blev nyhet hos P4 Stockholm och även i lokaltidningen Mitt i Västerort. Hoppas på en förbättring framöver även om vi skippar Hässelbyloppet för den här gången och siktar på andra lopp.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Om möjligheten att få delta även på hjul

– Ska vi springa midnattsloppet nästa helg?
– Löpformen är väl obefintlig, men man kanske kan pröva och se om benen håller 🙂

Några klick senare kan jag och personen jag kommunicerar med vara anmälda. Tischan ingår, och startgrupperna som finns kvar är inte de snabbaste men heller inte de mest promenadtempoaktiga. Vi funderar några dagar till på om benen håller och om uppförsbackarna är tillräckligt roliga att utsätta sig för igen.

Oavsett så går det snabbt, lätt, enkelt. Det gäller för övrigt inte bara Midnattsloppet bör en väl tillägga. För mig, som joggar på två ben, är det fritt fram att anmäla sig lite varstans bara startplatserna inte tar slut.

En vän till mig har pratat om att vi borde träna ihop, att jag ska försöka peppa igång personen samtidigt som vi får hängtid. Att faktiskt löpträna är inte min starka sida – trots att jag sprungit några millopp senaste åren – men tankarna på att anmäla oss till ett lopp fick fäste.

Ett av Stockholms plattaste lopp som kändes rimligt långt borta för att hinna träna ihop var Hässelbyloppet. En mil där folk brukar få bra tider, tror jag gjorde min snabbaste mil året jag sprang det.

Innan jag köpte två startplatser sökte jag först information på hemsidan om en rullstolsklass (obefintlig) och mejlade därefter föreningen som är arrangör 6 juni. Det mejlet har inte besvarats.

16 juni skrev jag ett än så länge okommenterat inlägg på Hässelbyloppets facebooksida (evenemanget).

17 juni drog jag ett facebookmeddelande till föreningen. Några timmar senare kom besked om att frågan skulle tas upp med generalen för loppet nästa vecka. I början av juli påminner jag om min fundering, 20 juli kommer svaret att det inte finns någon klass för rullstolar men att generalen ”fått din fråga och förstår att det finns intresse för en dylik klass”.

På frågan om jag ända kan anmäla mig och min vän får jag till svar att det är man ”mycket tveksam till”. Att de har bedömt ”hundar, stavar, barnvagnar och rullstolar som stora ”skaderisker”.”

Min idé om att anmäla oss ändå, att bara dyka upp och köra känns inte alls lika kul längre. Jag kan förstå att barnvagnar inte har plats i ett lopp. Men att klumpa ihop samtliga ovanstående komponenter som skaderisker – stora skaderisker till och med – håller jag inte med.

Att efter en googling hitta Glädjeruset där alla ska vara välkomna känns som en lättnad. Men att det ska det vara så svårt att tillgängliggöra även ”vanliga” lopp för rullstolsburna förvånar mig, liksom kommunikationen kring frågan. Jakten på möjliga lopp, utöver Glädjeruset, går vidare.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Om juridiskt nörderi och en pärm jag fortfarande funderar på

Den senaste tiden har jag juridiknördat en del. Klurat på legalitetsprincipen, läst ett gäng tings- och hovrättsdomar liksom avgöranden från Högsta domstolen. Kollat på hur många beslut som fattas i plenum i HD (med samtliga 16 justitieråd närvarande). Kikat på debatter av den här typen:

Researchen kommer landa i ett av I lagens namn i P1 i sommar.  Med det blir inte bara byråkratiska begrepp utan också det som domarna, rättegångarna och utredningarna handlar om: människor. Det som väckte min nyfikenhet för många år sen när jag började nosa på krimområdet inom journalistiken.

Jag och en kollega hade en under en period en pärm med inte bara åtal och domar utan också skolbetyg, socialtjänstutredningar och andra myndighetsdokument. Ett antal unga människor som ”hamnat på glid” och där det redan tidigt gick att se att skolan gick dåligt, det fanns en del omhändertaganden och så fort de fyllde 15 år började de även dyka upp i de handlingar som vi regelbundet vittjade på tingsrätten.

Planen var att försöka kontakta personerna, se om de ville bli intervjuade. En polis nämnde att en tjej fått barn och inte längre deltog i brott i samma utsträckning, en kille verkade få rätsida på sitt liv och försvann ur de ständigt återkommande utredningarna om ringa narkotikabrott, stöld och inbrott. Tyvärr blev det inget reportage av det hela. För många var fortfarande brottsaktiva och kändes svåra att närma sej.

Men jag tänker fortfarande på den där pärmen ibland. Hur frustrerande det var att spåra personernas liv och se hur det redan tidigt var på väg utför. En kan inte låta bli att undra hur det gått för dem i dag.

I lagens namn börjar sändas söndag 3 juli och till slutet av sommaren. Lyssna gärna på podden eller i P1 på söndagar kl. 12.00.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Så många sekunders tystnad pallar jag

I tevevärlden har jag ofta lyxen att få en intervju loggad av en annan person. Ett fint dokument med tidskoder och oftast ordagrann – jag menar verkligen ORDAGRANN – nedplitning av vad jag sagt eller mumlat och vad personen mitt emot mej svarat för en att utgå ifrån när ett inslag ska sättas ihop.

I radions universum är det egen loggning som gäller. Om en inte ”bara” ska hamra ihop ett nyhetsinslag för dagen, då klipps ljudet ut bums. Just nu sitter jag med ett gäng intervjuer som jag gärna vill ha utskrivna, för att verkligen kunna plocka ut de allra skarpaste argumenten och sägen till ett halvtimmeslångt avsnitt av I lagens namn i P1 som ska sändas i sommar.

Att tvingas lyssna på sitt eget sätt att bladdra på och ibland missa självklara följdfrågor är synnerligen nyttigt, nästa gång blir det ju förhoppningsvis bättre. Det är också intressant att notera hur länge en tystnad kan vara utan att bli plågsam. I en av intervjuerna går det verkligen att mäta.

Jag ställer min fråga, personen påbörjar ett svar. Avbryter sej. Börjar igen utan att komma vidare. Tystnar. 57 sekunder går. Sedan öppnar jag munnen igen.

I just den här intervjun är jag osäker på om det hade gått att fortsätta hålla klaffen från mitt håll. Eller så är det kanske just det jag borde gjort. Återstår att se hur länge jag håller ut vid nästa intervju.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Med förhoppning om mer friluftsliv

Nyårsafton i Berlin. I trevligt middagssällskap. Vi går några varv runt bordet och pratar förhoppningar mer än löften inför 2016. Mer friluftsliv säger jag. Och hoppas att det blir fler dagar som senaste helgerna.

Sörmlandsledens etapp Handen-Paradiset:

image

image

image

image

Utflykt till Gällnö:

image

image

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

(Känslan av att) jobba men inte göra någonting

DSC_0958

Jag kommer kunna leva med den här kvällsutsikten. Den ser helt okej ut även dagtid. Med anledning av utsiktsförändringen (läs flytthärjandet) blev det en veckas uppehåll i #blogg100 för min del – men min plan är att bara se det just som en kort paus.

Idag är första riktiga dagen på nya jobbet, som reporter på I lagens namn i P1. Även om det inte är så ofta längre som jag arbetar ”för dagen” med något, det vill säga ett nyhetsknäck eller reportage som ska gå i närtid, har jag alltid en känsla av att jag inte gjort någonting om det inte skett en publicering. Att ”bara” sitta och göra research är liksom inte tillräckligt för att få en känsla av att jag jobbat på riktigt.

Så. Idag har jag ”inte gjort någonting” kan en väl säga.

Publicerat i #blogg100, journalistik, Uncategorized | Lämna en kommentar