”Brorsan, jag tror det är aina”

Solna tingsrätt. Sal 3. En onsdag morgon i maj. Åhörarna är jag, min kollega Martin, en rödögd mamma och hennes väninna. Två grova vapenbrott, lite narkotika.

Det är bara förmiddagen avsatt för förhandlingen. Mannen, som kommer in i salen med händerna i bojor, har erkänt. Frågan är om hans långa cv – eller belastningsregisterutdrag, BRU, som det heter på juridiska – kommer leda till ytterligare ett fängelsestraff eller om det blir kontraktsvård.

Åklagaren är den tredje som är involverad i den åtalades fall. Det handlar egentligen om två åtal. Mannen greps en fredag kväll i juni 2016 med en pistol på sig och narkotika i kroppen. Jouråklagaren ville få honom häktad för grovt vapenbrott, hur det kommer sig att domstolen inte gick med på det har jag inte lyckats tyda i det handskrivna protokollet. En annan åklagare leder sedan förundersökningen, är den som sätter sitt namn på stämningsansökan.

Förundersökningen om ärendet slogs ihop i höstas, åtal väcktes dagen före julafton och rättegången planerades in i mars. Men då gick det inte att köra förhandling, mannen hade då gripits med ett annat vapen och den här gången blev han häktad av domstolen. Där kommer åklagare nummer tre in, det är han som förutom vårens vapenärende även får köra rättegången om det så kallade strykjärnet*.

Därför är vi här nu i maj. Bandspelaren rullar när handbojorna rasslande tas av och rättens ordförande önskar alla välkomna. Det är en snabbt avklarad historia med en innantilläsande åklagare och en försvarsadvokat, som även tidigare försvarat mannen, försöker övertyga rätten om att det för en gångs skull vore schysst att ge honom vård. Inte fängelse som det blivit vid tidigare brott.

Den åtalade berättar om gripandet, förklarar pedagogiskt för rättens ledamöter att ”jag vet inte om ni förstår men på Rinkebysvenska säger han “brorsan, jag tror det är aina” vilket betyder polisen”. 

Vanligen brukar rättegångar avslutas och dom meddelas två veckor senare, om det inte är ett särdeles omfattande eller knepigt fall då det kan ta ännu längre tid. Men när slutpläderingarna är över meddelar domaren att det är paus, att rätten efter överläggning ska meddela dom.

Bandspelaren går i foajén, jag och kollegan pratar med åklagaren om vapnet från sommaren 2016. Det som teknikerna på Nationellt forensiskt centrum, NFC, följt under fyra år och att beslaget fick dem att dra en suck av lättnad, kanske utropa ett litet ”bingo” med tanke på den skada vapnet gjort på gatan. Den svarta pistolen som använts vid åtminstone tolv tillfällen, som skadat nio människor och skrämt ännu fler.

Jag har anteckningar i mitt block med datum, adress och noteringar om vad som skadats; om det ”bara” handlat om ett skott in genom en lägenhetsdörr där kulan fastnar i golvet eller om någon fått den i kroppen. Listan är en nyhet för åklagaren, han har inte sett den tidigare. Trots att jag vet att det finns en rapport från NFC som polisen fick i början av februari, trots att handläggaren hörde av sig till åklagaren (som väckte åtal, inte den som är på rättegången) om rapporten, trots att det rimligen är intressant för rättens ledamöter att veta vilken typ av sammanhang pistolen kommer ifrån. Även om mannen inte vill berätta mer än att han fått den av en manlig vän.

Pling plong. Rätten har haft sin överläggning, vi går alla in i sal 3 igen. Trots ett digert register, där vapenbrott och andra våldsbrott ingår, blir det villkorlig dom och kontraktsvård för mannen som greps med strykjärnet. Domen har vunnit laga kraft och vapnet kommer att förstöras.

Jag har försökt få en intervju med mannen men han har avböjt via sin försvarare. Min gissning är också att advokaten drog en lättnadens suck över att NFC:s rapport aldrig kom med i förundersökningsprotokollet och därmed inte togs upp i rätten.

____________________________________

* Strykjärnet är det vapen som mannen greps med i juni 2016. Det har använts vid tolv olika skjutningar i Stockholmsområdet och det är NFC som gett pistolen dess smeknamn. Märket som slagstiftet avsätter på hylsan liknar nämligen formen av ett strykjärn.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Från rullstol till käppar

Oktober 2013. Skottlossning i Tensta centrum. En bil lämnar platsen, lämnar efter sig fyra skadade och hylsor från vapnet. En av poliserna som är först på plats, Anton Larsson, säger i dagens I lagens namn i P1 att det är så lugnt på torget att de först inte tror på det larm som har gått ut på polisradion. Men väl framme visar det sig att tre skadade förts till sjukhus av privatpersoner, kvar på golvet inne på en restaurang finns en kille kvar.

Anton berättar att det är den första riktigt allvarligt skadade personen han möter i jobbet och han gör sitt bästa för att hålla Mohamed Ahmed vid liv. Ambulansen kommer till slut, för honom till sjukhus. Det Mohamed kommer ihåg av den här kvällen är att han på vägen hem är hungrig och ska köpa mat på grillen, sedan blir det svart. När han vaknar på sjukhus en tid senare är det med slangar i hela kroppen. Läkarna berättar om hur skjutningen drabbat honom, att han inte kommer kunna gå igen.

Utredningen läggs ner efter några månader. Mohamed blir besviken men säger i dag att han gått vidare. Att det visserligen vore bra om skjutningen klarades upp men att det inte är nödvändigt för honom. Han har senaste två åren intervjuats vid flera tillfällen om det som drabbade honom, av bland annat kollegorna på Sveriges Radio.

Inför intervjun med Mohamed kollar jag igenom artiklar, tevereportage och radioprogram där han medverkat. Förväntar mig att möta samma person, i rullstol, när vi stämmer träff på Blå huset i Tensta där Mohamed jobbar.

Bandaren går när dörren öppnas och i efterhand hör jag min egen förvåning när det är en person med käppar jag möter, att Mohamed som inte skulle kunna gå igen faktiskt gör det.
Intervjun med polisen Anton gör jag senare under våren. Att först prata om den allvarliga skjutningen och därefter visa bilden på Mohamed får oss båda att le.

– Nu kanske han kan plocka tillbaka gamla smeknamnet, Speedy, säger Anton.
– Det kommer från fotbollen har jag fått höra, att han var väldigt snabb att löpa på planen. Han har fått revansch.

Mohamed 4

________________________________

P4 Stockholm ordnade en debatt om dödligt våld och skjutningar tidigare i mars 2017.
Mohamed Ahmed i P4 Stockholm våren 2016 om hur Tensta förändrats.
Mohamed har varit med i ett tidigare avsnitt av I lagens namn som sändes i december 2014 men då under annat namn.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

12 skjutningar, 9 skadade, 1 pistol

Det började som en diskussion om tänkbara ämnen för sommarens program. På redaktionen pratade vi vapenbrott, jag satte upp det på min kollista och började ringa samtal. NFC hade ett intressant ärende. Ett och samma vapen hade kopplats till tolv olika skjutningar. Inga mord men väl rätt allvarliga brott, inte bara byggnader, bilar och fönsterrutor utan också människor hade kommit till skada.

pistolen.jpg

Några samtal och mejl senare satt jag med en lista med K-nummer, polisens diarienummer på anmälningarna, och till det ett antal namn på handläggare. En rundringning, med mer eller mindre pratsamma utredare, visade att ingen av utredningarna lett till att någon hade dömts för skjutningarna. Samtliga var nedlagda.

Första gången polisen hittade spår av vapnet var hösten 2012 då en man blev skjuten men överlevde. Sedan användes det flitigt under 2013, enstaka gånger till 2014 och 2016 innan en man till slut greps med pistolen på sig i juni förra året. Hur den enskilda utredningen hanterats är en egen historia, fnular på inlägg även om det.

De tolv skjutningarna har satt sina spår. Anna, som vi valt att kalla henne, kommer i söndagens I lagens namn i P1/Sveriges Radio att berätta om hur hon en vanlig eftermiddag i Vällingby centrum var nära att bli skjuten. Det har gått drygt fyra år så oron har släppt något. Men tiden efter skjutningen kunde tårarna börja rinna, till synes utan förklaring.

Totalt nio personer har skadats under de fyra år som pistolen, en HP Vigilante från Fabrique National i Belgien, använts i Stockholmsområdet. En lista på alla skjutningar går att hitta här.

Av den här säsongens totalt tre program jag jobbat med var det här det mest utmanande att få ihop. Så mycket material, så många människor som jag intervjuat och så många historier som förtjänar mer utrymme. Det skulle lätt gå att göra en timme radio om allt som pistolen varit med om, inte bara 29 minuter och 40 sekunder som kommer sändas i dag. Som gammal printreporter kan jag även se historien i en papperstidning med tidslinje och grafik, varje händelse med sitt eget utrymme utan att behöva reduceras till en kortfattad faktaruta.

Den rätt simpla pistolen har en historia som både berättar om en kriminell grupperings framväxt och dess så kallade våldskapital, om brister i polisens och åklagarmyndighetens arbete, om människor som drabbas av de allt vanligare skjutningar. Funderingen som en av intervjupersonerna formulerade hänger kvar hos mig, hans reaktion när han fick se listan på skjutningar som vapnet använts vid:
– Det är ju bara sjukt, om det har börjat 2012 och sen hittar man det på nån 2016, att det tar fyra år för att beslagta ett vapen det tycker jag bara är läskigt om jag ska vara helt ärlig. För de betyder att de säkert går runt med vapnet, orädda i fyra år och kan använda det vid minsta lilla läge. Frågan är vad man gör för att stoppa folk som går runt med vapen.

________________________________

Expressen har nyligen publicerat en rad reportage om den kriminella gruppering som polisen tror har haft vapnet i sin ägo. Några av de händelser som nämns i I lagens namn i dag skildras även där. Onekligen intressant läsning.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nystandet i en historia

Ett vapen som plockas från gatan. Till synes ett rutinärende, pistolen är rätt sliten. Men när en börjar dra i trådarna visar det sig finnas rätt mycket mer där bakom. Människor som hållit i det, andra som blivit skjutna, utredningar som strandat och nystan av lösa trådar. Flera har jag dragit i, ytterligare några återstår.

Det har sin charm att sakta men säkert lägga ett pussel av människors handlingar, läsa domar och upptäcka stickspår som i sin tur ger nya idéer och uppslag.

Jag kan inte berätta mycket mer än så just nu men det kommer radio om det hela i sommar när I lagens namn i P1 börjar sändas igen.

_____________________________________________________

Sen senaste blogginlägget så har min P3 Dokumentär om Caremaskandalen sänts, ett ”läsår” på Veckans brott har gått och jag funderar fortfarande på vad jag ska bli när jag blir stor.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Nytt, nyfiket, nojigt 

Att börja skolan på hösten – oavsett om det var grundskolan, gymnasiet eller universitetet – hade alltid ett skimmer över sej. Nya tider, nya block att sätta tankar på pränt i, nya människor att möta. 

Min systerdotter är numera ettakluddare och fick ett gult pingvinblock, en penna med multiplikationstabellen och ett illgrönt sudd i form av en krokodil inför sin skolstart. Det senare var mest uppskattat.

Själv nöjer jag mej med märkpennor. Ett digert pappersplöjarjobb väntar. Samtal ska ringas, svårflörtade personer ska förhoppningsvis säga ja till intervjuer.

Jag och mina märkpennor går helt enkelt in i researchdimman och kommer förhoppningsvis ut lite klokare. Med en dokumentär (i radioformat) att sända.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Loppet som ändå blev av

Med hjälp av hejarop, applåder och pepp kom vi till slut i mål. Det blev ett lopp på fem kilometer istället för tänkta milen. Men fasen så fint att springa längs vatten i strålande solsken. Att det dessutom inte var några konstigheter att som rullstolsburen delta i Glädjeruset var en extra bonus. Eller. Bonus och bonus. Som det egentligen bara ska vara antar jag.

Förra inlägget blev nyhet hos P4 Stockholm och även i lokaltidningen Mitt i Västerort. Hoppas på en förbättring framöver även om vi skippar Hässelbyloppet för den här gången och siktar på andra lopp.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Om möjligheten att få delta även på hjul

– Ska vi springa midnattsloppet nästa helg?
– Löpformen är väl obefintlig, men man kanske kan pröva och se om benen håller 🙂

Några klick senare kan jag och personen jag kommunicerar med vara anmälda. Tischan ingår, och startgrupperna som finns kvar är inte de snabbaste men heller inte de mest promenadtempoaktiga. Vi funderar några dagar till på om benen håller och om uppförsbackarna är tillräckligt roliga att utsätta sig för igen.

Oavsett så går det snabbt, lätt, enkelt. Det gäller för övrigt inte bara Midnattsloppet bör en väl tillägga. För mig, som joggar på två ben, är det fritt fram att anmäla sig lite varstans bara startplatserna inte tar slut.

En vän till mig har pratat om att vi borde träna ihop, att jag ska försöka peppa igång personen samtidigt som vi får hängtid. Att faktiskt löpträna är inte min starka sida – trots att jag sprungit några millopp senaste åren – men tankarna på att anmäla oss till ett lopp fick fäste.

Ett av Stockholms plattaste lopp som kändes rimligt långt borta för att hinna träna ihop var Hässelbyloppet. En mil där folk brukar få bra tider, tror jag gjorde min snabbaste mil året jag sprang det.

Innan jag köpte två startplatser sökte jag först information på hemsidan om en rullstolsklass (obefintlig) och mejlade därefter föreningen som är arrangör 6 juni. Det mejlet har inte besvarats.

16 juni skrev jag ett än så länge okommenterat inlägg på Hässelbyloppets facebooksida (evenemanget).

17 juni drog jag ett facebookmeddelande till föreningen. Några timmar senare kom besked om att frågan skulle tas upp med generalen för loppet nästa vecka. I början av juli påminner jag om min fundering, 20 juli kommer svaret att det inte finns någon klass för rullstolar men att generalen ”fått din fråga och förstår att det finns intresse för en dylik klass”.

På frågan om jag ända kan anmäla mig och min vän får jag till svar att det är man ”mycket tveksam till”. Att de har bedömt ”hundar, stavar, barnvagnar och rullstolar som stora ”skaderisker”.”

Min idé om att anmäla oss ändå, att bara dyka upp och köra känns inte alls lika kul längre. Jag kan förstå att barnvagnar inte har plats i ett lopp. Men att klumpa ihop samtliga ovanstående komponenter som skaderisker – stora skaderisker till och med – håller jag inte med.

Att efter en googling hitta Glädjeruset där alla ska vara välkomna känns som en lättnad. Men att det ska det vara så svårt att tillgängliggöra även ”vanliga” lopp för rullstolsburna förvånar mig, liksom kommunikationen kring frågan. Jakten på möjliga lopp, utöver Glädjeruset, går vidare.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar